Vill bara skrika rakt ut, men väljer att avreagera mig här istället.

Jag är trött på det här nu, den här hopplösa skiten som aldrig verkar få ett lyckligt slut. Andra får barn på löpande band medan vi kämpar och kämpar och inte kommer någonstans. Suck!

 

Varför? Vad har jag gjort för fel för att drabbas och vara med om hela den här barnlöshetskarusellen? 

 

Kommer säkert kännas bättre om ett par dagar när jag deppat färdigt för denna gången. Men först ska jag tillåta mig själv att gräva ner mig och deppa ihop... fundera, tänka, undra o.s.v.......

Imorgon är det dags, äggplock! 

Har inte uppdaterat bloggen på ett tag, har känt lite att jag ska försöka tänka på annat istället. 

Men nu kunde jag inte låta bli, känner mig som en äggasjuk höna (hur de nu känner sig?). Nervös inför morgondagen, finns det några ägg denna gången? Kommer det göra ont denna gången? Kommer läkaren förklara? Om det finns ägg, hur länge vill de odla? Tänk om det inte blir något embryo att sätta in? 

 

Jag är hopplös på att fundera, tankarna far överallt och hit och dit.

 

Eftersom jag har nya kollegor på jobbet så har jag valt att inte berätta nåt för dom. Bara sagt att jag ska vara ledig imorgon (chefen vet dock vad vi gör). Har så svårt för att undanhålla sanningen för kollegorna, men jag vill verkligen slippa alla jobbiga frågor efteråt om hur det har gått, om det fungerade eller inte. Får väl se om de får reda på det på annat sätt ändå kanske, men förhoppningsvis förstår dom då att jag inte vill ha jobbiga frågor. Blir det ett positivt resultat så får de ju veta tids nog ändå. Inte går ju "normala" människor runt och berättar att de är gravida dagen efter de fått ett.plus på stickan, eller hur?!

 

Jaja, nog tjatat om det. Det är nu det gäller.... Om några veckor vill jag se ett ♥ banka på en ul-skärm. Wish me luck, please. :)