Nu var det längesen jag skrev här, nästan 3 år sen. Men vet ni vad? Jag sitter här i soffan med det allra bästa som hänt mig, vår guldklimp som föddes dec -14. IVFen på Carlanderska i april -14 lyckades alltså. Helt fantastiskt och både jag och sambon var nog lika chockade när jag väckte honom hysteriskt på påskafton det året med stickan med plusset i handen. Den känslan är jag gärna med om igen. 

 

Nu är vi sugna på syskon till vårt lilla busfrö och gjorde ett fet med blastocyst i söndags som fanns i frysen sedan sist. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller olustig, kände att vi ju faktiskt fått vår guldklimp redan så ett syskon är bara ett plus. Men nu, såhär 3 dagar efter insättningen så är känslan annorlunda, tyvärr. De där tunga tankarna om att det nog inte lyckas har kommit tillbaka. Googlar och blir tokig på allt jag läser om symptom m.m. Har haft brun flytning sedan igår och symptom på mens som brukar komma ett par dagar innan. Så det är väl bara att inse att det inte funkar såhär... vi får ge det en ny chans antingen i nästa cykel eller därefter. Tungt, men det gäller att kämpa. Det är vi "IVF'are" bra på tror jag.....

 

Over and out!

Vill bara skrika rakt ut, men väljer att avreagera mig här istället.

Jag är trött på det här nu, den här hopplösa skiten som aldrig verkar få ett lyckligt slut. Andra får barn på löpande band medan vi kämpar och kämpar och inte kommer någonstans. Suck!

 

Varför? Vad har jag gjort för fel för att drabbas och vara med om hela den här barnlöshetskarusellen? 

 

Kommer säkert kännas bättre om ett par dagar när jag deppat färdigt för denna gången. Men först ska jag tillåta mig själv att gräva ner mig och deppa ihop... fundera, tänka, undra o.s.v.......

Imorgon är det dags, äggplock! 

Har inte uppdaterat bloggen på ett tag, har känt lite att jag ska försöka tänka på annat istället. 

Men nu kunde jag inte låta bli, känner mig som en äggasjuk höna (hur de nu känner sig?). Nervös inför morgondagen, finns det några ägg denna gången? Kommer det göra ont denna gången? Kommer läkaren förklara? Om det finns ägg, hur länge vill de odla? Tänk om det inte blir något embryo att sätta in? 

 

Jag är hopplös på att fundera, tankarna far överallt och hit och dit.

 

Eftersom jag har nya kollegor på jobbet så har jag valt att inte berätta nåt för dom. Bara sagt att jag ska vara ledig imorgon (chefen vet dock vad vi gör). Har så svårt för att undanhålla sanningen för kollegorna, men jag vill verkligen slippa alla jobbiga frågor efteråt om hur det har gått, om det fungerade eller inte. Får väl se om de får reda på det på annat sätt ändå kanske, men förhoppningsvis förstår dom då att jag inte vill ha jobbiga frågor. Blir det ett positivt resultat så får de ju veta tids nog ändå. Inte går ju "normala" människor runt och berättar att de är gravida dagen efter de fått ett.plus på stickan, eller hur?!

 

Jaja, nog tjatat om det. Det är nu det gäller.... Om några veckor vill jag se ett ♥ banka på en ul-skärm. Wish me luck, please. :)

Ringde Carlanderska förra veckan för att se vad de kunde "erbjuda". Fick en tid där redan i onsdags, det börjar positivt iallafall.

Kändes som en helt annan stämning där än på RMC, ett helt annat lugn. Fick träffa en jättebra läkare (egentligen pensionär, men jobbade extra 1dag/v). Han kikade lite snabbt med vul och såg att jag haft ägglossning. Där fanns ca.8 blåsor på varje sida vad han kunde se. Är inte det många för att vara en helt ostimulerad cykel?

Jaja, han sa iallafall inget om att det var många så det är nog bara jag som är nojjig.

 

Bestämde oss för ett 3-pack med distansbehandling vilket innebär att jag gör vul i Jönköping och kommer till Carlanderska för plock och återföring. Ska bara få tag på läkaren i Jönköping också så han kan ta emot oss. 

 

Vi kör igång när mensen kommer, vilket borde bli omkring 2-3/4 om den kommer som den brukar. Denna gången blir det korta protokollet, fortfarande med gonal-f men med orgalutran på dag 5 och framåt.

 

Känns positivt att ha bytt klinin, hoppas bara det innebär positivt resultat också. Wish us luck! ♥

Har inte riktigt haft inspirationen till att skriva nu på någon dag. När det gäller barnfronten står det stilla nu, så finns ju inte så mycket att skriva om. 

 

Ringde rmc i tisdags igen och fick bara svaret att "Vad synd, då har ni inget mer i frysen nu då och gratisförsöken är slut". Så var det med det ja... jag ska samla lite kraft och ork till att ringa Carlanderska nästa vecka tänkte jag. Hoppas på bra svar och kort väntetid så vi kan komma igång igen. 

 

Det tar på krafterna det här, men samtidigt känner jag att det är riktigt skönt att jag har massor av annat som upptar min tid. Hunden är dessutom oerhört viktig, hon är vårt allt och ge oss orken att kämpa för det vi verkligen vill.

Ringde till rmc på morgonen för att meddela mitt minusresultat. Men sköterskan jag pratade med sa att hon inte kunde registrera det som misslyckat förrns mensen kommit igång helt.Skulle ringa igen när mensen kom eller ta ett nytt test om en vecka. Det tog nog ungefär 10 min efter att vi lagt på så kom mensen... Så imorgon blir det nytt samtal till rmc. Suck!

Eftersom det fortfarande bara kommer brunt (gammalt) blod och ingen riktig mens så tog jag ett test ikväll igen. Men som jag trodde, det visade inget plus...

Imorgon är det dags att ringa rmc för att berätta om testresultatet. Får väl se vad dom säger om detta. Mensvärk som kommer och går och gammalt blod som kommer ut.

 

Någon annan som haft det såhär? Hittar inget direkt liknande när jag söker. Knepigt! Inget att göra nåt åt dock, helt plöstligt dyker väl tant röd upp med dunder och brak kanske....

 

Ajöss!

Sådärja, lite helg och därmed tid att bara vara. Skönt! 

Det verkar som om jag tog det negativa resultatet rätt okej ändå. Det börjar väl bli en vana snart tyvärr. Det hjälper inte att deppa ihop, även om det blir så en kort stund. 

 

Mensen har inte kommit igång helt än. Det är mer som gammalt blod/bruna flytningar som kommer. Det brukar vara så några dagar innan beräknad mens, men konstigt är att mensen borde kommit i torsdags. Men men, den kommer väl igång snart antar jag. Surt bara att bara gå och vänta och veta att den kommer närsom.

 

Har tittat lite på alternativ att gå vidare med och det är nog Carlanderska i Göteborg som ligger närmast tillhands i dagsläget. Får se vad det blir till slut. 

 

På måndag är det dags att ringa till rmc och meddela det negativa resultatet. Får se vad de säger, gratisförsöken är ju slut nu och vi har inget i frysen. Bara att sucka över det och ta nya tag.

 

Ajöss!

Testade imorse, eftersom mensen nu är en dag sen och bara brun flytning igår. Men testet skrek ut sin ilska - inte gravid!

 

Suck! Tur det är fredag och snart helg med tid att bara vara.

 

Ajöss

Tidigare idag så hade mitt hopp i princip förvandlats till en tro. Mensen var beräknad till idag, men hade inte dykt upp. Jag brukar alltid få bruna flytningar innan mensen och inte heller dom hade dykt upp. Jag intalde mig nästan i ett svagt ögonblick att det kanske gått vägen denna gången iallafall. 

 

Men som man säger, upp som en sol - ner som en pannakaka... ikväll såg jag bruna flytningar i trosorna och mensvärken som går ner i benet kom på besök. Jag trodde jag dog för ett ögonblick, men efter en lång dusch så insåg jag att det hjälper inte att deppa ihop.

 

Ikväll har jag därför läst om andra kliniker och vad de har att erbjuda, priser o.s.v. Nu blickar vi mot nästa försök (fast hoppet fortfarande lever, det är först när blodet kommer jag inser helt tydligen)... 

 

Nya möjligheter med förhoppningsvis nya erfarenheger som leder oss på rätt väg till vårt mål

 

På återseende!

Det här börjar bli sjukt.. jag går på toa var och varannan timme för att se om det är bruna flytningar eller blod. Mensvärken kommer mer och mer och jag blir inte av med den svidande känslan. Samtidigt sticker det lite i brösten, men det är så ytterst lite att det lika gärna kan vara inbillning...

 

Än har jag inte gett upp hoppet iallafall.. men det här är sjukt jobbigt, tankarna är där hela tiden, dygnet runt!

 

På återseende!

Ja, jag känner ungefär som rubriken lyder. Ena stunden är jag positiv och nästa är jag negativ... När jag åkte hem från jobbet för en halvtimme sen så tänkte jag att "det kanske går vägen ändå, de bruna flytningarna har ju inte dykt upp än, tjohoo!" En halvtimme senare var jag på toaletten hemma och vågade knappt torka mig för jag var helt säker på att det hade kommit blod. Men nej, det var inget blod. Phu! En lättnadens suck, som lika snabbt byttes ut till negativa tankar. Jag har ju provat lite zonterapi denna månaden (tryckt själv på vissa punkter på fötterna) och bara för någon dag sedan läste jag ju om någon som sluppit sina bruna flytningar efter zonterapin. Så kanske det är för mig också, imorgon kanske mensen kommer som en oväntad bomb. Tyvärr har jag ingen bombgrupp att ringa isåfall som kan detonera den utan att skada, men isåfall är det väl bara bryta ihop och komma igen.

 

Nej, positiva tankar har jag lovat mig själv. Så mensvärken som gnor inne i magen får jag väl intala mig är nåt som växer därinne istället. Avsaknad av ådror på brösten, illamående, metallsmak i munnen vet jag inte vad jag ska säga om... eller varför inte säga att vissa inte alls får tecken på graviditet såhär tidigt, eller?

 

Hur som helst, denna tid är en evig resa mellan hopp och förtvivlan där jag hoppas att hoppet ska leda oss till graviditeten.

 

På återseende!

Helgen börja lida mot sitt slut och jag kan stryka två dagar i min väntan. Jag har tyvärr gått från positiv till inte alls positiv. Hur mycket jag än känner efter så känner jag inga tecken på graviditet. Visst, det känns något ibland på högersidan och fingrarna är svulla samt det "sticker" i brösten. Men och det är inte det minsta men, det är snarare tecken på mens. Dagarna innan mens brukar jag få flytningar som sedan blir bruna innan mensen kommer. Dom har börjat idag ocg det är även en svidande känsla där nere. Suck!

Men jag ska inte ge upp hoppet, det gör jag först om mensen kommer eller om det blir "ej gravid" på testet.

 

Läste en bra blogg nyss, en tjej som skrev att de nu bestämt sig för paus. Hon skrev så bra om barnlöshet och alla tankar som far.

Det känns som om jag hela tiden går runt och väntar på graviditet och tänker att om det bara blev plus så skulle livet vara komplett. Samtidigt så har jag ju det väldigt bra nu med allt annat. Jag trivs med livet i övrigt, men det är svårt när den där sista pusselbiten saknas.

 

Den pusselbiten vill jag hitta i veckan.

På återseende.

Allt närmare testdatum, men för varje dag smyger sig osäkerheten på. Alla tecken jag kände för någon dag sedan är som bortblåsa och istället känns det som en lite svidande och tung känsla... precis som förra gången. Känns tungt!

 

Men jag har ju bestämt mig för att försöka hålla hoppet uppe, försöka tro på det denna gången. Hoppet är det sista som överger och även om det ibland känts som om hoppet har flytt sin kos så försöker jag tänka posititvt. 

 

För varje dag som går är vi ett steg närmre vårt plus.. när det än blir.

 

På återseende!

Ja, även om det kanske låter bättre än vad det möjligtsvis är så är vi i väntans tider. Väntar på testdag som är den 22:a. Fram tills dess lär jag väl säkert känna av både illamående å annat. Men inte sagt att det betyder ett plus på stickan, nejdå. För attand vad det är lätt att inbilla sig saker.. känner jag inte några stick på högersidan, är jag inte lite illamående ändå....

 

Pendlar hela tiden mellan hopp och förtvivlan och ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Kanske tur ändå att det är lite stressigt och fundersamt just nu med andra saker som tar upp tiden och tankarna. 

 

Molvärken jag haft sen insättningen är iallafall bofta nu, istället inbillar jag mig att det liksom drar på högersidan. Mest troligt är väl att det är för jag vill att det ska göra det. Har nämligen läst om många som haft det så efter ivf/fet och då varit gravida. 

 

Ajöss och på återseende!

Japp, i onsdags blev det utslag på äl-testet så nu är vi på rmc igen och har precis satt in ett embryo. Vårt.sista gratisförsök och jag hoppas så innerligt att det lyckas. Enligt läkaren så skulle det nu vara 33% graviditetschans. Så du snälla lilla embryo se nu till att fästa och börja växa till nåt stort.. det som kan bli det största som händer o vårt liv.

 

Förutsättningarna är väl ändå sådär, är stressad pga mycket annat just nu. Men jag håller tummarna och hoppas inte stressen och oroligheten jag känner ska påverka chanserna... Den 22:a är det dags för test.. phu!  Jag vill inte se - och jag vill inte se "inte gravid". Snälla världen gör nu detta för oss och ge oss det.vi behöver ett "gravid" på stickan den 22:a.

 

På återseende!

Var ett tag sen jag skre här nu. Mycket har hänt däremellan, men tyvärr inget plus i sikte...än!

Vi har  under tiden jag haft lite blogguppehåll genomgått ett inseminationsförsök till och även ett ivf-försök. Tyvärr så misslyckades dom båda.. ;(

 

Ivf-försöket var nervöst men kändes ändå okej. Faktiskt inget ont alls, vilket såklart var något positivt ändå. Känner mig inte nervös för kommande försök pga rädsla för att det ska göra ont utan snarare för rädsla av att misslyckas ännu en gång. 

 

Har tänkt försöka vara lite flitigare med bloggen denna gång, dels för att använda den som en slags "tankerensare", men kanske också för att ni som läser ska få följa med på vår resa och min upplevelse av den. Vet själv att jag uppskattar att läsa om andras resa för att kunna få reda på hur saker och ting går till och hur alla upplever saker på olika sätt. 

 

Nog tjatat om det.. under denna månad är det meningen att vi ska göra ett FET, om nu allt lyckas på vägen dit och om embryot överlever upptiningen.

 

Vid ivf-en fick de ut 16 ägg har jag för mig, 10 befruktade blev det iallafall och jag fick ett 4-celligt embryo tillbaka och ett annat embryo lades i frysen och ska alltså användas till detta fet-försöket.

 

Det har väl dock inte börjat helt väl... efter ivf-en så fick jag förmodligen svamp av progesteronvagitatorerna (tydligen ganska vanligt att få det) och när jag nu kontaktade kliniken så sa dom att jag kunde köpa medel för detta på apoteket så skulle det nog inte vara något hinder för att göra fet denna cykeln. 

Köpte canesten på apoteket och första kvällen gick det helt okej att ta både vagitatortabletten och salvan. Andra kvällen ville det sig inte lika väl, tabletten blev lite blöt eftersom jag tvättat händerna och självklart blev den supersträv... men jag tvingade in den ändå. Det skulle jag nog inte gjort, för i två dagar nu har jag haft en illröd och ibland rosa blödning som inte alls vill ge med sig. Suck! Tog därför inte sista tabletten utan nu tänker jag att jag bara vill få slut på blödningen så det blir fet om ett par dagar. Ska dessutom in och ta cellprov i början på nästa vecka. Vet inte alls om det är speciellt bra att göra det ca.1-4 dagar innan återförandet av embryot. Men jag har i princip tappat hoppet ändå så just nu känns det som att det där cellprovet inte har nån betydelse för om det ska lyckas eller inte. Återstår att se helt enkelt!

 

Återkommer en annan dag. Tack för att du läser. 

Ajöss!

Efter drygt 5 år av ofrivillig barnlöshet kändes det idag som rätt tidpunkt för att starta bloggen. Har många gånger funderat på att göra det, men alltid tänkt att "äsch, det är ingen idé, vad finns det för mening med att starta en blogg". Men idag behöver jag verkligen få ur mig allt. Jag behöver få lätta på tankarna och allt som snurrar där uppe i huvudet.

 

Tänkte dela med mig av min erfarenhet och det jag och min sambo gått igenom än så länge. För ca. fem år sedan började tankarna om ett barn. På något sätt kändes det redan då som att vi skulle kunna stöta på motgångar, jag var redan beredd på något sätt. Men att det skulle ta såhär lång tid och kanske aldrig ens lyckas, det var jag nog inte beredd på. Efter några år av egna försök hemma kom vi fram till att vi nog iallafall behövde hjälp på något sätt. Fick efter några månader komma på besök och göra utredningar, utredningar som dock visade att det inte fanns några fel på någon av oss. Jag fick då Pergotime som ett första steg i behandlingen mot barnlösheten, åt detta i sex olika omgånga med varierande uppehåll mellan. Detta hjälpte dock inte heller och vi blev då remitterade till RMC. Första besöket där fick vi information om vad det fanns för alternativ att gå vidare med, d.vs. insemination med makespermier eller IVF. Efter lite diskussioner fram och tillbaka valde vi insemination och i det läget är vi nu.

 

Började då med att äta Pergotime på dag 5-9 i cykelt och fick sedan komma på ultraljud för att se om där fanns nåra äggblåsor. På ultraljudet visade det sig att det fanns tre äggblåsor som skulle kunna mogna och släppa och p.g.a. risk för flerbördsgraviditet fick jag därför gå på ultraljud igen efter någon dag. Där fanns då en äggblåsa på 17mm och en på 16 mm, samt någon på 14 tror ja, slemhinnan var då 6 mm. (detta var dag 12 i cykeln). Fick klartecken från RMC att köra på med ägglossningstest hemma och höra av mig vid omslag. Omslaget skedde på dag 16 i cykeln och samma morgon fick jag ta ägglossningssprutan Ovitrelle. Dagen efter gjorde vi inseminationen på RMC.

 

Nu har det gått 1½ vecka sedan dess och väntan har varit oerhört lång.. Dagarna har räknats minutiöst och varje morgon har jag varit lycklig över att mensen inte har kommit. Idag är det dag 26 och jag hade bestämt mig för att ta ett graviditetstest (min normala cykel är ca. 28dgr) eftersom det endast är två-fyra dagar till BIM. Jag hade en bra känsla i kroppen och låste in mig på toan på morgonen för att göra testet... Det enda som visade sig var dock ett stort fett minus, det största och mest jobbigaste minuset jag någonsin sett. Direkt efter jag gjort testet kände jag också av "förkänningarna" för mensen och där är jag alltså nu. Mensen kommer komma närsom och inte heller denna månaden har vi lyckats med det vi allra helst vill i livet.

 

Nu återstår en väntan på den röda illbattingen och sedan blir det samtal till RMC på tisdag igen, då det gått 14 dagar efter inseminationen. Sen får vi se vad som händer, troligtvis blir det inget nytt försök med insemination förrns efter sommaren. Man kan lugnt säga att det här med att vänta, det har jag iallafall fått erfarenhet av nu. Skulle jag söka nytt jobb så skulle väntan kunna vara det största på mitt CV, jag är van att vänta på min tur.... även om den aldrig kommer.

 

Nu blev detta en riktigt lång text och förmodligen kommer väl ingen orka läsa iallafall, men innerst inne vet jag ju att det finns fler som vi därute. Som har gått igenom allt det här och som säkert känner sig lika misslyckade och sorgsna. Eftersom detta inlägg blev längre än vad jag tänkt så kommer det annat inlägg om vår långa väg till RMC. Inte heller den har varit rak, utan minst sagt krokig och med lång väntan då läkarna "glömde bort" oss och bland annat "glömde" meddela att de flyttat m.m (jodå, det är inom landstinget och inte privat...).

 

På återseende.