Efter drygt 5 år av ofrivillig barnlöshet kändes det idag som rätt tidpunkt för att starta bloggen. Har många gånger funderat på att göra det, men alltid tänkt att "äsch, det är ingen idé, vad finns det för mening med att starta en blogg". Men idag behöver jag verkligen få ur mig allt. Jag behöver få lätta på tankarna och allt som snurrar där uppe i huvudet.

 

Tänkte dela med mig av min erfarenhet och det jag och min sambo gått igenom än så länge. För ca. fem år sedan började tankarna om ett barn. På något sätt kändes det redan då som att vi skulle kunna stöta på motgångar, jag var redan beredd på något sätt. Men att det skulle ta såhär lång tid och kanske aldrig ens lyckas, det var jag nog inte beredd på. Efter några år av egna försök hemma kom vi fram till att vi nog iallafall behövde hjälp på något sätt. Fick efter några månader komma på besök och göra utredningar, utredningar som dock visade att det inte fanns några fel på någon av oss. Jag fick då Pergotime som ett första steg i behandlingen mot barnlösheten, åt detta i sex olika omgånga med varierande uppehåll mellan. Detta hjälpte dock inte heller och vi blev då remitterade till RMC. Första besöket där fick vi information om vad det fanns för alternativ att gå vidare med, d.vs. insemination med makespermier eller IVF. Efter lite diskussioner fram och tillbaka valde vi insemination och i det läget är vi nu.

 

Började då med att äta Pergotime på dag 5-9 i cykelt och fick sedan komma på ultraljud för att se om där fanns nåra äggblåsor. På ultraljudet visade det sig att det fanns tre äggblåsor som skulle kunna mogna och släppa och p.g.a. risk för flerbördsgraviditet fick jag därför gå på ultraljud igen efter någon dag. Där fanns då en äggblåsa på 17mm och en på 16 mm, samt någon på 14 tror ja, slemhinnan var då 6 mm. (detta var dag 12 i cykeln). Fick klartecken från RMC att köra på med ägglossningstest hemma och höra av mig vid omslag. Omslaget skedde på dag 16 i cykeln och samma morgon fick jag ta ägglossningssprutan Ovitrelle. Dagen efter gjorde vi inseminationen på RMC.

 

Nu har det gått 1½ vecka sedan dess och väntan har varit oerhört lång.. Dagarna har räknats minutiöst och varje morgon har jag varit lycklig över att mensen inte har kommit. Idag är det dag 26 och jag hade bestämt mig för att ta ett graviditetstest (min normala cykel är ca. 28dgr) eftersom det endast är två-fyra dagar till BIM. Jag hade en bra känsla i kroppen och låste in mig på toan på morgonen för att göra testet... Det enda som visade sig var dock ett stort fett minus, det största och mest jobbigaste minuset jag någonsin sett. Direkt efter jag gjort testet kände jag också av "förkänningarna" för mensen och där är jag alltså nu. Mensen kommer komma närsom och inte heller denna månaden har vi lyckats med det vi allra helst vill i livet.

 

Nu återstår en väntan på den röda illbattingen och sedan blir det samtal till RMC på tisdag igen, då det gått 14 dagar efter inseminationen. Sen får vi se vad som händer, troligtvis blir det inget nytt försök med insemination förrns efter sommaren. Man kan lugnt säga att det här med att vänta, det har jag iallafall fått erfarenhet av nu. Skulle jag söka nytt jobb så skulle väntan kunna vara det största på mitt CV, jag är van att vänta på min tur.... även om den aldrig kommer.

 

Nu blev detta en riktigt lång text och förmodligen kommer väl ingen orka läsa iallafall, men innerst inne vet jag ju att det finns fler som vi därute. Som har gått igenom allt det här och som säkert känner sig lika misslyckade och sorgsna. Eftersom detta inlägg blev längre än vad jag tänkt så kommer det annat inlägg om vår långa väg till RMC. Inte heller den har varit rak, utan minst sagt krokig och med lång väntan då läkarna "glömde bort" oss och bland annat "glömde" meddela att de flyttat m.m (jodå, det är inom landstinget och inte privat...).

 

På återseende.