Nu var det längesen jag skrev här, nästan 3 år sen. Men vet ni vad? Jag sitter här i soffan med det allra bästa som hänt mig, vår guldklimp som föddes dec -14. IVFen på Carlanderska i april -14 lyckades alltså. Helt fantastiskt och både jag och sambon var nog lika chockade när jag väckte honom hysteriskt på påskafton det året med stickan med plusset i handen. Den känslan är jag gärna med om igen. 

 

Nu är vi sugna på syskon till vårt lilla busfrö och gjorde ett fet med blastocyst i söndags som fanns i frysen sedan sist. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller olustig, kände att vi ju faktiskt fått vår guldklimp redan så ett syskon är bara ett plus. Men nu, såhär 3 dagar efter insättningen så är känslan annorlunda, tyvärr. De där tunga tankarna om att det nog inte lyckas har kommit tillbaka. Googlar och blir tokig på allt jag läser om symptom m.m. Har haft brun flytning sedan igår och symptom på mens som brukar komma ett par dagar innan. Så det är väl bara att inse att det inte funkar såhär... vi får ge det en ny chans antingen i nästa cykel eller därefter. Tungt, men det gäller att kämpa. Det är vi "IVF'are" bra på tror jag.....

 

Over and out!