Ja, jag känner ungefär som rubriken lyder. Ena stunden är jag positiv och nästa är jag negativ... När jag åkte hem från jobbet för en halvtimme sen så tänkte jag att "det kanske går vägen ändå, de bruna flytningarna har ju inte dykt upp än, tjohoo!" En halvtimme senare var jag på toaletten hemma och vågade knappt torka mig för jag var helt säker på att det hade kommit blod. Men nej, det var inget blod. Phu! En lättnadens suck, som lika snabbt byttes ut till negativa tankar. Jag har ju provat lite zonterapi denna månaden (tryckt själv på vissa punkter på fötterna) och bara för någon dag sedan läste jag ju om någon som sluppit sina bruna flytningar efter zonterapin. Så kanske det är för mig också, imorgon kanske mensen kommer som en oväntad bomb. Tyvärr har jag ingen bombgrupp att ringa isåfall som kan detonera den utan att skada, men isåfall är det väl bara bryta ihop och komma igen.

 

Nej, positiva tankar har jag lovat mig själv. Så mensvärken som gnor inne i magen får jag väl intala mig är nåt som växer därinne istället. Avsaknad av ådror på brösten, illamående, metallsmak i munnen vet jag inte vad jag ska säga om... eller varför inte säga att vissa inte alls får tecken på graviditet såhär tidigt, eller?

 

Hur som helst, denna tid är en evig resa mellan hopp och förtvivlan där jag hoppas att hoppet ska leda oss till graviditeten.

 

På återseende!